Dags för lite navelskådning om hur det har gått de senaste tre åren.
Jag började syssla med aktier 2004 (då jag köpte ett par Nokia-aktier) och startade Aktiefokus tillsammans med Martin 2009. De första åren 2004-2009 var strategin ganska vilsen, åren 2009-2012 lite mindre vilsen med stora inslag av Grahamsk värdeinvestering men någon gång 2012 började bitarna falla på plats på allvar och den strategi som jag tillämpar än idag grundlades. Sedan början av 2013 jämför jag mig därför med index för att se om det är värt att lägga ner tid på aktier eller om jag borde stoppa in pengarna i en indexfond istället.
Tre år har alltså gått med en renodlad värdeinvesteringsstrategi. En del investeringar har gått bra och en del har gått dåligt under den tiden, precis som man kan förvänta sig. Det är orimligt att tro att varje enskild investering ska gå bra, utan det viktiga är att portföljen som helhet går bra och att den investeringsprocess som används ger möjligheter att skapa en god avkastning. Detta skrev Värdebyrån nyligen ett mycket bra inlägg om.
Hur har det gått 2013-2015?
En graf säger mer än tusen ord. Så här har det gått:
Portföljens marknadsvärde har ökat med +94 % (25 % per år) jämfört med SIXPRX som har gått upp med +64 % (18 % per år). Det innebär 47 % högre avkastning än index, eller 30 procentenheter högre. Inget att klaga på alltså.
Portföljen har slagit index varje enskilt år 2013-2015 även om det var hårfint 2013.
Några investeringar har gjort större avtryck i portföljen än andra. Under hela perioden har jag haft en relativt koncentrerad portfölj där halva portföljen har utgjorts av 2-5 bolag under större delen av tiden.
2013
I början av 2013 hade jag mycket danska banker i portföljen, vilket jag i och för sig fortfarande har (men nu har jag spridit ut innehaven så att varje enskilt innehav är en mindre andel av portföljen). Utvecklingen hos de danska bankerna har varit god. Den danska bankmarknaden överlag har utvecklats väl medan det är lite spretigare hur enskilda banker har utvecklats. Vissa enskilda banker har fortfarande kris men generellt sett är den danska bankkrisen över nu och marknaden är under en långsammare konsolidering än under de värsta krisåren. Lollands bank var ett stort innehav som bidrog positivt under 2013. Även Banco Santander gjorde positivt intryck. Stålbolaget Posco köptes under 2013 och har sjunkit rejält, men det är ett innehav jag fortfarande har kvar i portföljen och har ökat något i.
2013 blev det i princip oavgjort mot index, även om jag vann om man tittar på målfotot (+28,02 % mot +27,97 %).
2014
2014 blev gapet betydligt större och förklaringen stavas Protector forsikring. Jag kunde nästan inte tro mina ögon när ett lönsamt och snabbväxande försäkringsbolag handlades till P/E-tal på omkring fyra under 2013, så jag köpte på mig en hygglig mängd aktier vilket gav en rejäl uppgång under 2014 och även 2015 trots att jag har hyvlat rejält på innehavet under tiden. Med facit i hand borde jag ha köpt ännu mer aktier och inte hyvlat så mycket. Istället gick jag in tungt i Vardia under 2014 vilket hittills har varit betydligt mindre lyckosamt.
Under 2014 blandade jag även in en större andel småinnehav av typen net-nets. Det är innehav som kräver viss diversifiering då risken i de enskilda innehaven är hög, men där en grupp av innehav förväntas avkasta mycket väl. Som grupp har denna typ av innehav gått okej men jag har gått på ganska många net-nets-minor också som har lett till -70 % i enstaka innehav (till exempel Empire och DLH).
2014 slutade med en avkastning på +33,79 % jämfört med SIXPRX som ökade +15,90 %.
2015
2015 startade jag och ett gäng andra bloggare e-tidningen Värdepappret vilket har gett mindre tid att skriva och jag har i princip slutat skriva om vilka aktier jag köper och säljer (förutom i tidningen där jag av etiska skäl skriver vilka aktier jag äger respektive har sålt av de som har tagits upp i tidningen).
2015 har portföljens avkastning präglats kraftigt av Vardias fall och uppgång. Som mest hade jag 1/3 av portföljen i Vardia i samband med att kursen sjönk 60 % på en dag vilket innebär att portföljen sjönk drygt 20 %. Det var minst sagt inte så lyckat och gjorde stort avtryck i avkastningen vilket man kan se i det avgrundsbranta hacket i grafen tidigare. Men trots att hela min portfölj tappade mer än 20 % på en dag lyckades jag slå index för tredje året i rad, även om det än en gång blev hårfint. (13 % mot 11 % för SIXPRX).
Under större delen av 2015 har portföljen bestått av norsk försäkring, danska banker och en diversifierad delportfölj av tillgångsbolag. Det är de senare bolagen, men även Vardias återhämtning som har styrt avkastningen under 2015.
Mot slutet av 2015 har jag hittat några innehav som jag har tagit lite större positioner i (5-10 %). Det är inte i bolag av högsta kvalitet som det handlar om, utan hyggliga bolag till riktigt bra priser. Om dessa investeringar gör några avtryck i portföljen i framtiden får vi se.
Aktuell portfölj ser ut ungefär på följande vis:
- 30 % nordisk försäkring
- 25 % nordiska banker, ungefär 2 % per bank
- 30 % positioner ungefär 5-10 % styck i billiga och hyggliga bolag typ Bonheur
- 15 % “kvantitativa positioner” på ungefär 2 % styck av typen net-nets
Antalet bolag i portföljen är ungefär 25 där ungefär hälften är olika banker; främst danska men även några norska. Portföljen är väl positionerad för såväl allmän börsnedgång som allmän börsuppgång. Innehaven är lågt värderade vilket ger en viss krockkudde om börsen sjunker, men framförallt ger det mig en mental krockkudde som gör att jag inte behöver sälja ett enda innehav i panik, ens om portföljen går ned 50 %.
Slutsatser
Jag brukar älta att man ska se saker och ting på lång sikt, eftersom kortsiktiga variationer och slumpmoment inte ska få så stor påverkan. Tre år börjar likna lång sikt och efter tre år går det inte att utesluta att det finns en poäng i att låta mig förvalta min egen portfölj istället för att jag ska investera i index.
Snåljåpen uttryckte det hela ganska bra på Twitter idag:
Poängen är att det är helt avgörande att inse vad man har för edge mot marknaden och vilka begränsningar man har. Vad kan du göra som inte marknaden kan? Jag skrev om detta i ett ironiskt tvärtemot-inlägg tidigare som jag kallade för “lathund till att slå index”.
Slutsatsen är att man ska utnyttja alla fördelar man har som privatinvesterare. Som privatinvesterare har man (åtminstone de flesta av oss – dessvärre) inte särskilt mycket kapital att förvalta och då behöver man inte investera i aktier där man kan avyttra innehav på miljontals kronor sekundsnabbt. Det är inget problem att behöva vänta fyra timmar eller fyra dagar på att fylla en order. Du behöver inte ha rigida placeringsregler om att endast investera i Large caps och ha som mest 5 % i ett enskilt innehav.
Du behöver inte sitta framför marknaden 24/7 om du köper bolag som klarar sig själva och blir värda lite mer för varje dag. Du behöver inte ha en hög aktivitet med stora transaktionskostnader, utan du kan låta det gå en månad eller två eller ännu mer utan att behöva genomföra några inköp eller försäljningar.
Det finns alltför många aktörer på marknaden som inte har dessa möjligheter och som inte ens kan styra över sitt eget kapitalflöde. Då är det förbannat svårt att slå index, men utan begränsningar är det av naturliga skäl inte lika svårt. Detta är kanske den enskilt största edgen som du har jämfört med marknaden: du kan agera långsiktigt i en kortsiktig värld.
Samtidigt har du som privatinvesterare också ett stort antal nackdelar mot proffsen. Det är lika viktigt att inse fördelarna som att inse begränsningarna! Proffsen som sitter vid marknaden 24/7 kommer alltid att agera snabbare och med mer information. Det kommer i princip aldrig att uppstå ett läge när du kommer över information som proffsen inte har. Inse detta, men inse också vilken information som är brus och kombinera detta med att inte agera så fort marknaden larmar om det ena eller det andra.
Efter tre år leder alltså min portfölj, förvaltad enligt en värdeinvesteringsfilosofi, över index med 47 %, trots rejäla motgångar under 2015. Hedgefondförvaltare brukar säga att man inte har något att visa upp förrän man har en treårshistorik. Nu har jag åtminstone det och jag ser ännu inga skäl att lägga ned verksamheten för att köpa indexfonder än på ett tag.
De mest fanatiska anhängarna av den effektiva marknaden förklarar naturligtvis resultatet som en blandning av slump och högt risktagande. Ett visst slumpmoment finns naturligtvis fortfarande efter tre år men att det skulle vara ren slump kan jag inte tro eftersom det finns en sund strategi i grund och botten där jag försöker inse mina styrkor och begränsningar samtidigt som nya erfarenheter hela tiden tillkommer. Det finns dock bara ett sätt att få veta hur framtiden ser ut och det är att vänta och se. Fortsättning följer…
Förhoppningsvis lyckas jag och Martin få ihop ett inlägg med en sammanfattning av Aktiefokus 2015. Om vi inte hinner innan årsskiftet önskas alla läsare redan nu ett gott nytt år!