I mitten av juni släppte Finanstilsynet, den danska tillsynsmyndigheten för banker, beskedet att Danske banks riskvägda tillgångar var felaktigt bedömda. Danske banks rapporterade kapitaltäckningsgrad på 21,6 % skulle därmed minska med 2,5 %-enheter till 19,1 %. Med andra ord ökar Danske banks kapitalbehov. Detta var inte goda nyheter för Danske bank, men heller ingen katastrof då det fortfarande finns mycket goda marginaler till kravet på 8 % plus ett individuellt påslag. Danske bank har överklagat beslutet.
Bloggaren ägamintid skrev ett inlägg om saken när nyheten släpptes och en intressant sak uppdagades i kommentarsfältet, nämligen en intällning om att det fifflas i finansbranschen och att när myndigheter och företag tycker olika så beror det på fusk från företagets sida. Jag håller inte alls med och tänkte ge min syn på saken efter att ha citerat utvalda delar av vad “Anonym” skrev:
Ni, och många med er, tycker att 19% är en utmärkt siffra och visar på att affärsrörelsen är stabil. Jag håller med, speciellt då kravet endast är 8%!
Vad väljer Danske Bank att göra? Man går inte ut och säger att man är i utmärkt form och att man med råge överskrider gränsen på 8% utan istället väljer man att fiffla med siffrorna – VARFÖR???
Varför leds dessa utmärkta företag av “bilhandlare” med kroniskt behov av att försköna och förvränga fakta?
Varför väljer man att inte gå ut och skapa en positiv bild av företaget utan istället får man nu förklara sig – ofattbart!
Anonym (förmodligen samma person) skrev senare detta på som kommentar till ett annat inlägg:
Danske bank uppger i senaste kvartalsraport en kapitaltäckningsgrad på 21%, tillsynsmyndigheten bedömer den till 19%. Vem skall man tro på? Vilka incitamant har de olika partera till att uppge olika siffror?
[…] Kan det vara så att man tolkar regelverket olika dvs man räknar på olika sätt? Eventuellt, men inte sannolikt. Är ingen jurist o ingen revisor men har svårt att tro att ett såpass viktigt regelverk kan utformas så otydligt att det går att missförstå eller lämnar utrymme för tolkning.
[…] Eller skall jag stanna upp och fråga varför? Varför har vissa sektorer så svårt att hålla sig till sanningen eller ett behov av att justera siffrorna? Nu blir det ospecifikt, men måste tyvärr konstatera att Danske bank inte är unik, finns många fler exempel på företag/personer i finansvärlden som upplevt detta behov.
Att tänja på gränser
Är det så att det fifflas i finansbranschen eller finns det någon annan förklaring? Jag ger min egen, möjligen högst personliga, syn på saken.
När det gäller verksamheter som står under tillsyn från myndigheter (t.ex. banker, monopolverksamheter eller andra verksamheter av särskilda arter) finns det ett regelverk i form av lagar som styr. Lagar lämnar ofta stort tolkningsutrymme och därför finns många gånger förtydliganden från tillsynsmyndigheter i form av föreskrifter. Ordningen ser ut ungefär på följande vis:
- Lagen ställer krav. Här finns av naturliga skäl alltid stort utrymme för tolkning.
- Myndigheter förtydligar lagkraven med föreskrifter. Här finns fortfarande utrymme för tolkning i varierande grad.
- Lagar och föreskrifter tillämpas av berörda parter. Här görs tolkningen. Här vill jag hävda att även i mycket tydliga lagar och föreskrifter kan man genom att satsa resurser i form av tid, pengar och jurister göra ganska vidlyftiga tolkningar. Även om företag och myndighet inte är överens om tolkningen finns mycket tid att tjäna (många år) innan man eventuellt tvingas tillämpa en mer strikt tolkning och det kan också vara för sent för en tillsynsmyndighet att åtgärda för gamla övertramp.
När lagar och föreskrifter skrivs tillfrågas i regel intressenterna under processens gång för att det ska finnas motvikt och balans i regelverken. I detta skede, men framförallt i tolknings- och tillämpningsskedet, menar jag att det är viktigt att det från båda håll krävs en motvikt. Myndigheter är inte allsmäktiga, varför det är de stora företagens roll (de små företagen har inte resurserna utom via intresseorganisationer där de stora också ofta är med) att vara motvikt och göra lämpliga tolkningar av regelverken. Man skulle kunna kalla det att tänja på gränserna. Företagens tolkningar syftar naturligtvis till stor del till att få så hög lönsamhet som möjligt. Företagen kan och ska inte tolka regler till sin nackdel.
Omvänt är det också så att företagen inte heller alltid vet bäst. Framförallt finns det skäl till att företagen inte får agera fritt då de är ställda under tillsyn eftersom det ligger något samhällsintresse bakom. Myndigheten gör därmed sina tolkningar av de regelverk som finns, vars syfte är att upprätthålla det samhällsintresse som regelverket har skapat.
Med andra ord: företagen har allt att tjäna på att tolka regler till sin fördel. Därmed är det nästan en skyldighet för företagen att försöka, dock utan att göra det direkt dumdristigt och dra det till sin spets. Samtidigt måste myndigheten upprätthålla att regelverket följs och då stora meningsskiljaktigheter finns kan frågorna hamna i domstol.
Således ser jag inget som helst trovärdighetsproblem för Danske bank i att Finanstilsynet läxar upp dem, utan tvärt om har Danske bank gjort sitt jobb med att agera motvikt mot myndigheten. Det är ingen slump att det är Danske bank som försöker tänja på gränserna eftersom banken har en särställning i Danmark och det är heller ingen slump att myndigheten går på Danske bank för att statuera exempel.
Inser man inte detta, utan tror likt “Anonym” att banker och finansföretag (med flera) är ute efter att fiffla, så menar jag att man är fel ute. Dock finns det naturligtvis undantag både i Danmark, i Sverige och i andra länder. I mångas världsbild utgör dessa undantag förmodligen regeln, när de i själva verket är undantagen.
Slutsatser
Det intressantaste i allt detta är det visar vilka uppfattningar som finns om finansbranschen, som helt enkelt inte har det bästa ryktet bland allmänhet och media. Denna impopularitet kan mycket väl vara en möjlig delförklaring till märkliga värderingar i många finansbolag. Att ett bolag eller en bransch är impopulär är ingen anledning till felvärderingar på lång sikt.
Banker som själva bedömer sina riskvägda tillgångar enligt upprättade regelverk där myndigheterna kan göra annorlunda tolkningar spär förstås på osäkerheten ur investeringssynpunkt och som alltid är det viktigt att det finns säkerhetsmarginal för att hantera att olika faktorer slår fel. Danske bank hade en kapitaltäckning på över 21 % jämfört med kravet på 8 % och efter myndighetens hårdare tolkning är kapitaltäckningen fortfarande 19 %. Säkerhetsmarginal, med andra ord.
Avslutningsvis är jag övertygad om att regelverk, hur viktiga de än må vara och hur tydligt man än försöker utforma dem, både kan utformas och kommer att utformas tillräckligt otydligt så att det går att missförstå eller lämnar utrymme för tolkning. Jag har åtminstone själv sett åtskilliga exempel på detta under mina år i arbetslivet där jag har jobbat kring frågor om myndighetskrav på båda sidorna av regelverken. Myndigheterna måste upprätthålla intentionerna med reglerna, vilket kan vara genom en striktare tolkning, medan företagen måste agera motvikt och “tänja på reglerna”. Det betyder inte att företagen fifflar.