Av någon anledning har alla böcker vi skrivit om ganska nyligen kommit ut i pocketformat och likaså är det med den här boken. Boken handlar om hur Mats Qviberg och Sven Hagströmers bank gick åt pipan och om prestigeförlusten för de rutinerade finansrävarna.
Carolina Neurath är journalisten som genom rapporteringen av HQ fått en (i mina ögon välförtjänt) karriärsutveckling hos Schibsted-soppan SvD/E24/Nliv. Förutom att blivit ett profilnamn hos dem så har hon en egen blogg som vi länkar till och sedan ska vi väl tillägga att hon är uppskattad hos bloggrannen Stockman som också recenserat boken.
Boken är ganska tunn och det är uppskattat. Carolina är inte kvinnan som slösar min tid med utfyllnadstext och till skillnad från sin kollegas bok så är det här inte gamla artiklar, krönikor eller liknande efter varandra. Nej, det här är ett ordentligt reportage som bygger på djupa intervjuer med nästan samtliga inblandade. Det gör även att det här är personligt för samtliga och en ordentlig tragedi för många av dem.
Boken berättar historien om HQ från början till slut, där slutet skildras nästan på dagsbasis. För att dela upp berättelsen så har Carolina även inkluderat personliga porträtt av huvudmännen (för som vanligt är det nästan bara män i finanshärvor). Uppdelningen känns logisk och man blir inte heller avbruten av ett personporträtt när det är olägligt, utan det känns som ett logiskt flyt genom hela boken.
Boken börjar med vad som händer den 27:e augusti 2010, dagen då HQ Bank får sitt tillstånd tillbakadraget av Finansinspektionen. Dagen efter på morgonen informerades allmänheten att man skulle sätta banken i likvidation. Att avslöja slutet i början av boken är i detta fall ganska enkelt för Carolina eftersom majoriteten av de som läser boken redan vet slutet. Därefter hoppar boken tillbaka till maj 2010 och man följer därefter förfallet av banken.
HQ började en gång i tiden genom att Sven Hagströmer lämnade Wallenbergsgruppen för att bilda en egen fondkommission. Den beskrivs i boken som lönsam i början, men ganska slapphänt skött. Sista året innan Mats Qviberg kom med i bilden hade firman gått med förlust och början av 1990 såg inte bra ut. Qviberg och hans svans kom över för att få skutan på rätt köl igen. Man fick jobba hårt för att bryta den konstiga attityden att man kunde lösa problem med aktieägarnas pengar och efter mycket blod, svett och tårar såg det bra ut.
Det visade sig dock att Sven hade pantsatt hela HQ för sitt egna innehav i Förvaltnings AB Hasselfors. Det var ett förvaltningsbolag där ägarna bestod av adelsmän. Stabilt, tråkigt men inte speciellt lönsamt är Carolinas beskrivning. Sven fick lov att lägga in alla sina Hasselforsaktier i HQ för att Mats & Co också skulle få del av vinsten och risken. Bolaget köptes några år senare upp av Wallenbergsfären.
Jag tänkte undvika att gå in så mycket på personerna, men måste nog lägga in några ord om Mats Qviberg och Sven Hagströmer. Herr Qviberg framställs som fullständigt hänsynslös och eftersom hans tunga är vass i kombination med att han har mer humör än en tonåring som gör föräldrarevolt gör han uttalanden som mycket väl kan uppfattas som totalt hänsynslösa. Lite skadeglada är nog hans fiender nu när det kom att bita honom i rumpan och inte minst genom den här boken även krossa hans anseende hos allmänheten.
Herr Hagströmer framstår som en virrpanna. Det är dubbelbokningar och ibland trippelbokningar i hans kalender och sedan på detta har han ett stort teknikintresse som gör att han är ganska framåt på den punkten. Även han har i media haft en vass tunga och även om inte hans anseende är krossat av boken så framstår han som extremt blåögd. Man tror inte att Hagströmer i en styrelse innebär att det finns kontroll, utan man ska nog mer se det som att det finns en kreativ person (vilket innebär att det är intäkter som ska öka, inte sänka kostnader).
Vad lär man sig då av den här boken som investerare? En viktig sak är att trading med optioner och liknande värdepapper är riskabelt och att man egentligen kan förlora hur mycket pengar som helst. Sedan förstår man också att bara för att vissa kurser gått på ett visst sätt tidigare så betyder inte det att det kommer att förbli så.
Man förstår också att personer med rappa tungor och en bra transaktionshistorik kan skapa rubriker, men det som de säger är långt ifrån rätt varje gång. Det är värt att man försöker förstå varför någon säger en viss sak i media och inte sväljer allt med hull och hår. Än värre är att dyrka någon för alla gör till och från dåliga investeringar! Detta gäller även t.ex. ”gurun” Aktiestinsen.
Ska du läsa boken nu under hösten? Personligen tycker jag det, för det här är faktiskt en unik tid i svensk näringslivshistoria. Den har dessutom allt en bra historia ska ha och det hemska är nog att vi kommer att få se fler banker gå under med tiden. Frågan är dock om någon företagsledare bland bankerna kommer att upprepa dessa självmål som HQ gjorde. Kanske kan man montera ned riskerna innan det är för sent.
Kommentarer på HQ-aktien
Idag är HQ noterat på AktieTorget och har egentligen som enda syfte att, på ren svenska, stämma skiten ur den gamla styrelsen och revisorerna KPMG. Det som en gång var HQ Bank har sålts av till Carnegie för att betala det lån HQ hade till Öresund som uppstod i kölvattnet av hela härvan som boken beskrev. Det lite komiska är att familjen Qviberg äger 10 % av aktierna i HQ och försöker indirekt sätta stopp för stämningarna. Än så länge har HQ följande igång (om jag förstått läget rätt). Man har:
- uppnått en förlikning med förre vice VDn Fredrik Crafoord. Han agerar idag informatör till HQ.
- blivit stämda av familjen Qviberg för att de anser sig betalat in pengar för en nyemission som uteblev. Detta motstrider man.
- processer om 3,2 miljarder där man vill ha som skadestånd av den gamla styrelsen och KPMG. Det finns lite fördjupade svar och frågor i det här blogginlägget på Redeye kring det.
HQ kommer att kräva flera nyemissioner och för tillfället finns det kapitalstarka storägare som vill kräva pengar och ränta på dessa pengar för härvan. Det kommer nog att bli svensk rättspraxis av det här fallet, om storägarna finner att det är värt att fortsätta stoppa in pengar för det. Om de inte gör det så kommer bolaget försättas i konkurs och de eventuella skurkarna gå fria. Ni kan läsa mer om det här.
Om jag skulle köpa aktien? Ja, om jag hade blivit bränd i HQ-härvan. Då hade jag tyckt det var värt risken, samt tiden att eventuellt tjäna pengar på ren hämnd och syndabocksletande! Dock blev jag inte bränd, så svaret är idag ett nej. Jag tycker inte uppsidan motsvarar risken, men jag är heller inte insatt i målen eller har kompetensen att avgöra om det i slutändan bör bli fällande domar. Om så blir kommer nog det bli en liten avkastning för de resterande aktieägarna i HQ. Blir det inte så är ytterligare miljoner försvunna i en bankhärva.
Vill endast med min kommentar ge min fulla uppskattning till en välskriven recension.
Tack! Alltid kul att få uppskattning för att man lagt ett par timmar på att skriva ihop en recension. Är det något som du saknar från boken eller undrar mer över (så nästa recension blir ännu bättre)?
Har själv läst boken men jag kan inte säga att jag saknar någonting från boken eller har några generella tips som skulle göra nästa recension bättre.
Bara några reflektioner:
Det som är bokens stora förtjänst är som du antyder att man som läsare får tillgång till rum som i vanliga fall är stängda för den breda allmänheten. Undrar om inte Carolina Neurath för att få till alla dessa intervjuer har utnyttjat att hon är en ung kvinna som är påtagligt söt. Kan tänka mig att många av dessa finansherrar vankas in i en falsk trygghet att den unga journalisttjejen är ofarlig och i sin iver att imponera pratar lite för mycket. Sannolikt är det förre som vill luncha tillsammans med Carolina efter det visast sig att hon (som hon själv säger) skriver rätt elakt.
Trevligt att du tar upp efterspelet av HQ-härvan i några punkter.
Vad är det som driver dig (och likasinnade) att lägga flera timmar på en recension som kanske trots allt inte hittar så många läsare?
Jag funderar på att läsa SAS-boken som du tidigare recenserat, men sen är det ju det här med att man har rätt många olästa böcker i sin redan överfulla bokhylla. Ibland kanske man får nöja sig med att läsa en utförlig recension av en bok.
Carolina kan möjligtvis haft det lättare än om någon av hennes manliga kollegor hade gjort samma bok. Dock är det också att nedvärdera hennes insats och därför tycker jag det är orättvist att skriva så. Jag tror det räcker med att jag benämner henne med förnamn genom hela recensionen och alla män med efternamn… Ska dock tilläggas att jag även benämnde författaren i SAS-recensionen med förnamn också. :-)
För min del, och jag tror jag även pratar för Kenny, är att vi skriver saker för att lära oss mer. Vi använder det vi skriver till att bli en slags reflektion och utifrån den kan vi lära oss mer. Min erfarenhet säger mig att det är svårt med självreflektion om du inte skriver ned det. Väl nedskrivet, varför då inte putsa till det och släppa det som en riktigt bra recension? Vi korrläser varandras inlägg, vi försöker leverera kvalité när väldigt många inlägg mer är för att dra trafik. Dock ska det tilläggas att den dagen man tycker det är tråkigt så kommer det att upphöra med inlägg och det syns ganska tydligt när vi tyckt det varit kul att skriva och inte.
Det finns ytterligare en punkt som är väldigt viktig med bloggarna och det är att Aktiespararna tappar i medlemsantal. Den lilla aktieägarens röst blir bara svagare och svagare. Ut på det finns det fler och fler skojare. Det här är något som absolut behöver belysas och man behöver göra sin röst hörd. Att ha en välbesökt blogg, med välskrivna inlägg och unika reflektioner ger tyngd när man kontaktar mindre bolag. Vi har inte utnyttjat detta nämnvärt än, men det är ett faktum och nog något vi kommer att använda mer. Inte minst på t.ex. de få stämmor vi har tid att delta på.
Hej,
Vill tacka för en mkt bra blogg. När jag läste din kommentar om bakgrund och skäl till att Ni driver bloggen så ökar mitt intresse och än mer.
Tack för väl utfört arbete och jag ser fram emot nästa inlägg.
Med vänlig hälsning,
Daniel
För att inga missförstånd ska råda så vill jag bara understryka att jag inte på något sätt vill förringa Carolinas research och författarskap, snarare tvärtom jag läste ut boken på två dagar och kan varmt rekommendera den.
För mig var persongalleriet hon tecknade kanske det mest intressanta men jag tror även hon var först med att avslöja vad som verkligen hände i HQ-härvan.
Daniel: Tack!
Veronica: :) Inga missförstånd råder och jag har inte tolkat det som så heller!
Vi är nog flera som läser det mesta som skrivs här men inte kommenterar allt?
Trevlig blogg jag tittar in minst 1 gång om dagen;)
Rune: Tack!
Nu har jag också tagit mig genom boken. Skrämmande att läsa om en så horribel företagskultur! Det stärker tron om att man ska ge fan i att investera i investmentbanker och som många i härvan uttryckte i boken så är nog inte en sådan här verksamhet lämpad för börsen.