Vid analys av finansbolag och i synnerhet banker väcks frågan vad som är en stark finansiell ställning. De nyckeltal som bankerna redovisar om sin finansiella ställning är en riktig djungel, men såvitt jag förstår så finns det i princip fyra möjligheter till nyckeltal att välja mellan för att ställa krav på finansiell styrka:
- soliditet (equity-to-assets ratio)
- kärnprimärkapitalrelation (core capital ratio)
- primärkapitalrelation (tier 1 ratio)
- kapitaltäckningsgrad (capital adequacy ratio, som innefattar tier 1+tier 2)
Soliditet är ett rent och enkelt mått som inte tar hänsyn till tillgångarnas risk och kan därmed slå fel. Exempelvis har Handelsbanken en mycket låg soliditet, men på grund av en utlåning med låg risk så är den finansiella ställningen mätt med de riskvägda nyckeltalen mycket stark.
En figur som illustrerar förhållandet mellan de olika riskvägda nyckeltalen finns i den spanska banken Banco Santanders årsredovisning 2007.
Översatt till svenska från figuren (här hoppas jag att någon rättar mig om jag har fel) så gäller:
- BIS ratio (BIS innebär Basel I. Numer tillämpas BIS II eller Basel II. Detta nyckeltal kallas normalt “capital adequacy ratio” eller “total capital ratio” på engelska) = kapitaltäckningsgrad. Innefattar Tier I + Tier II.
- Tier I ratio = primärkapitalrelation
- Core capital ratio = kärnprimärkapitalrelation.
Det nyckeltal som innehåller minst luft och annat “fluff” är kärnprimärkapitalrelationen medan primärkapitalrelationen (Tier 1) är ett mellanting och kapitaltäckningsgraden är luftigast. Det bör därför vara enkelt och konservativt att välja kärnprimärkapitalrelation (core capital ratio) som det nyckeltal som får definiera finansiell styrka för banker.
Att välja ett kriterium för stark finansiell ställning hos banker
I enlighet med hur jag använder min checklista med investeringskriterier söker jag tre intervall att dela in bankernas finansiella styrka i:
- dels en gräns för när den finansiella ställningen kan anses stark,
- dels ett intervall när den kan anses relativt god, “varken stark eller svag”, och
- dels en gräns för när den finansiella ställningen kan anses svag.
Bankerna följer kapitalkrav enligt regelverket Basel II, som så småningom Basel III. Det finns en trend i världen om hårdnande kapitalkrav från myndigheter för att stabilisera finansmarknaderna och för att minska fallhöjden vid framtida kriser. Grundkraven är enligt Wikipedia att bankerna senast 2019 ska ha en kärnprimärkapitalrelation högre än 7 % och en primärkapitalrelation över 8,5 %.
Lundaluppen konstaterar i en diskussion till ett inlägg på temat att bankreglerna upprättas av folk med betydligt större kunskap än honom på området och det gäller i ännu högre grad mig. Den enklaste vägen för att formulera ett investeringskriterium är därmed att lägga på en extra säkerhetsmarginal som gör att man åtminstone på papperet undviker de svagaste bankerna. För att den finansiella ställningen ska anses stark bör det alltså finnas marginal mot minimikraven. Hur mycket marginal då?
Vissa länder har redan ställt hårdare krav som är självpåtagna. 2011 höjdes kravet för spanska banker till att kärnprimärkapitalrelationen ska överskrida 9 %. Sverige föreslog under 2011 att kärnprimärkapitalrelationen för de fyra systemviktiga bankerna (“storbankerna”) ska överskrida 10 % senast 2013 och 12 % senast 2015. Orsaken är att de svenska storbankerna är mycket stora i förhållande till Svensk BNP. Svenska staten skulle inte mäkta med att de gick omkull och vill därför ställa hårda krav i förväg.
De svenska självpåtagna kraven har mycket god marginal mot minimikraven (mer än 70 procent, eller fem procentenheter) och även viss marginal mot det spanska kravet. För stora banker föreslår jag därför det svenska självpåtagna kravet som en gräns för finansiell styrka, dvs. över 10 % med en höjning 2015 till 12 %. Många banker jobbar med att öka sin kapitaltäckning vilket innebär att det är rimligt att ändra kravet med tiden. Möjligen är kravet ganska hårt ställt eftersom det utgår från den svenska situationen och jag är lite kluven till om det verkligen behöver vara så hårt. Det kan dock inte skada och intervallet för när den finansiella ställningen kan anses relativt god finns fortfarande kvar för bankerna med något svagare balansräkning.
Intervallet för när den finansiella ställningen anses relativt god (“varken stark eller svag”) väljs till 8-10 % med en höjning 2015 till 9-12 %. Banker med lägre kärnprimärkapitalrelation än så anses finansiellt svaga.
För små banker, med en mindre diversifierad utlåning och andra småbolagsrisker, tänker jag mig hårdare krav. Lämpliga gränser, om än något godtyckligt valda, kan här sättas till att den finansiella ställningen anses svag vid kärnprimärkapitalrelationer under 12 %, relativt god mellan 12-15 % och stark över 15 %. Hybridkapital och liknande nödlån bör exkluderas för att få en rättvisande bild, vilket innebär att den finansiella ställningen för många danska banker är svagare än vad den ser ut att vara vid en första anblick.
En sammanställning av mina förslag visas i nedanstående tabell.
Likviditet då?
Ovanstående krav är solvenskrav, dvs. att bankerna ska ha kapital för att kunna täcka kreditförluster. Utöver detta borde man också ställa ett likviditetskrav. Här tänker jag mig dock (möjligen något vågat) att stora systemviktiga banker, som i övrigt följer Basel III-reglerna för solvens och likviditet, inte kommer tillåtas gå under i någon likviditetskris om en sådan skulle uppstå. Vid en likviditetskris tror jag att myndigheter, EU, trojkan osv. rycker ut och pumpar in likviditet i marknaden för att råda bot på situationen och hjälpa de systemviktiga bankerna. Hur det blir för småbankerna låter jag vara osagt.
Situationen blir en annan om en solvenskris skulle uppstå på grund av enorma kreditförluster då bankerna istället tas över (som har skett i Spanien, Grekland, Cypern osv.) och aktieägarna drabbas av permanenta förluster.
Likviditetsfrågan ska dock inte försummas. Det är en fråga där banker har väldigt olika strategier. Vissa stora banker satsar, liksom de flesta småbanker, stort på stor inlåning från kunder medan andra (som Handelsbanken) har mer upplåning från obligationsmarknader. Det lär finnas för- och nackdelar med båda, som säkert också är situationsberoende.
Slutsatsen gällande likviditet blir att Basel III-reglerna, som är hårdare än Basel II-reglerna, förhoppningsvis ger ett visst skydd mot likviditetskris, men att situationen bör följas upp för småbanker gällande inlåning i förhållande till utlåning. En för stor andel inlåning via avistakonton (lönekonton utan bindningstid) innebär högre risk vid en uttagsanstormning (bank-run) om förtroendet för en bank skulle minska.
Förhoppningsvis har någon av er läsare synpunkter på ovanstående. Är kriterierna som de nu är formulerade rimliga, för defensiva eller kanske för offensiva? Borde man fokusera mer på likviditet? Hur skulle du formulera liknande kriterier för finansiell ställning hos banker?