När det lider mot jul del 2: Julsagan om det lilla bussbolaget som körde i diket

För ett år sedan skrev jag en julsaga om ett fiktivt bussbolag uppe i ett kallt och mörkt land uppe i norr. Missade du julsagan så borde du läsa den först (länk). Det här kan annars vara årets mest kryptiska inlägg, om det inte är det ändå. Nu, ett år senare, är det dags för att se hur fortsättningen på sagan utvecklade sig.

Det var en gång ett kallt och mörkt land långt uppe i norr. I det här landet ägde människorna inga bilar, utan människorna åkte alltid buss. Så länge människorna i det kalla och mörka landet kunde minnas hade det funnits fyra stora bussbolag att välja mellan men på senare tid hade ett nytt litet bussbolag börjat trafikera det kalla och mörka landet.

Allt hade gått på räls för det lilla bussbolaget sedan förra vintern. Man hade köpt in ytterligare några bussar och börjat trafikera fler rutter. Så en kall vinterdag var det dags för det lilla bussbolaget att lägga fram sin årsredovisning. Bussbolaget tyckte det var roligare att fundera på hur man kunde ta emot fler passagerare än att peta i siffror och detaljer i årsredovisningen, men även bussbolag måste lämna in sin årsredovisning precis som alla andra bolag. Då kom bolagets revisorer plötsligt på något.

Bussbolaget sålde nästan bara årskort till sina passagerare. Kanonbra, tyckte bussbolaget, för då vet man att man får in pengar ett helt år framöver. Det är det som är grejen med årskort. Bussbolaget lät till och med kunderna delbetala busskortet varje månad. Då kom revisorerna på en sak: då behöver man ju ha chaufförer för ett helt år framåt i tiden, helt säkert! Då är det nog bäst att sätta undan pengar för chaufförernas lön ett år i förskott!

Det här tyckte det lilla bussbolaget blev ganska jobbigt, för det hade de inte alls räknat med. Plötsligt saknade man pengar för ett helt års löner. Det hela hade inte så mycket med själva bussverksamheten att göra, det som bussbolaget var bra på, utan det här handlade om revisorernas tolkning av redovisningsreglerna. Dessutom blev det väldigt dyrt att sätta av ett helt års löner i förskott. Pengarna från kunderna kom ju bara in månadsvis.

– ”Kan vi inte få betala chaufförerna varje månad istället, samtidigt som vi får in pengar från våra kunder?”, frågade bussbolaget sin revisor.

– ”Nej. Det har ni fått göra fem år i rad men nu är det slut på excesserna!”, sade revisorn, som för bara ett knappt år sedan hade skrivit på den senaste årsrapporten och även granskat prospektet inför bussbolagets börsnotering.

Det före detta lilla bussbolaget hämtar in nya pengar och byter skepnad

Så fick det lilla bussbolaget hämta in nya pengar för att sätta av i förskott till sina chaufförer. Det här var ett läge bussbolaget aldrig tidigare hade varit i. Som ett börsnoterat bolag blev pressen stor, vilket ledde till att man räknade fel och kom på att man behövde ännu mer pengar än vad man först hade trott.

Bussbolaget insåg att de inte kunde få tag i så mycket pengar, utan de blev tvungna att låna också. Sedan när man hade fått in både pengar och lån räckte pengarna ändå inte till, utan man blev tvungna att sälja alla sina bussar till sina egna chaufförer för att istället hyra tillbaks dem. Bolaget som ägde bussarna och chaufförerna kunde acceptera att inte få betalt ett år i förskott mot att man fick fortsätta köra bussarna

Det som tidigare var ett renodlat bussbolag blev nu en konstig konstruktion där man ägde rätten att sälja busskort till sina före detta bussar och tog betalt för busskorten men gav bort en del av intäkterna till bolaget som nu ägde bussarna och anställde chaufförerna.

Ägarna till det lilla bussbolaget var inte särskilt nöjda efter det som hade hänt och sparkade ut ledningen i det lilla bussbolaget för att snabbt ta in en ny ledning från andra bussbolag för att ratta bolaget i dess nya skepnad.

Det före detta lilla bussbolaget hade blivit av med alla sina bussar och chaufförer, men kunderna i bussbolaget märkte inte av cirkusen. Busschaufförerna sålde fortfarande lika många busskort som tidigare och bussarna gick samma rutter som de alltid hade gjort.

De som däremot hade märkt av det hela var några aktieägare som hade ägt aktier i det före detta bussbolaget och förlorat pengar. Många aktieägare var arga. Riktigt arga. Några hade ägt aktien för att göra snabba klipp, och de var argast av dem alla. Andra aktieägare var lite mer långsiktiga och såg sitt innehav som ägande i ett bolag istället för ägande i en papperslapp som kallas aktie. De blev också rejält omskakade, nästan ända in i ben och märg, men insåg att det här trots allt är sådant som kan inträffa i små bussbolag som är hårt reglerade av en bussmyndighet.

Strax innan jul kom så beskedet att bussmyndigheten ville att man skulle titta extra noga på om det lilla bussbolaget verkligen hade sålt så många biljetter som man har sagt, eftersom det hade varit så mycket ståhej kring bussbolaget. Och där slutar vår saga för denna gång.

När den här julsagan släpptes en dryg vecka innan julafton rotade bussbolagets nya ledning fortfarande i byrålådorna efter de sista biljetterna vilket hade fått många aktieägare och andra som följde bussbolaget på avstånd att tvivla ännu en gång. När julen sedan infinner sig kommer det troligen redan ha visat sig att det visserligen fanns lite oreda kvar i byrålådorna som den gamla ledningen lämnade efter sig men att biljetterna i stort sett låg där de skulle. Kunderna fortsätter att åka buss som om ingenting har hänt medan de före detta aktieägarna bara blir mer och mer nervösa, oroade, arga och högljudda. Fortsättning följer…

PS. Om någon tror att jag är galen eller manisk så vill jag, precis som en galning hade gjort, dementera det och istället hävda bestämt att jag tycker det här är ganska kul att skriva och att man inte kan lämna en påbörjad julsaga oavslutad :-) DS.